Tar mig en funderare.

Livet flyter på som det ska. Men jag kan ändå inte lägga allt åt sidan och inte tänka på hur det kmr bli, hur kmr detta sluta? Jag vet inte riktigt om jag vill tänka på det egentligen.
Det går framåt, det blir bättre och bättre för varje gång vi ses. Så jag borde inte klaga? Nu är inte rätt tid att klaga, men det är ett orosmoment alltihopa..
Jag frågade dig om du var nöjd med hur ofta/sällan vi träffades, du sa nej och nu har vi träffats mer än på länge, på ditt initiativ också. :) hoppas bara att det fortsätter så.
Jag känner när jag skriver detta är det är som sagt inte rätt tid att klaga, så jag lägger ner det nu och tar dagarna som dom kmr.