Tankar..

Det är rätt sjukt egentligen. Vi vet att vi inte har all tid i världen med de vi bryr oss om. Men ändå tar vi inte tillfälle att säga hur vi egentligen känner? Vi väntar på det "rätta tillfället" eller så skiter vi i det. Hur svårt är det att berätta vad man känner?
Vi vill, men vi gör det inte. Och så ångrar vi oss sen.
Om de du verkligen bryr dig om skulle gå bort imon, skulle du ångra dig då? Att du inte "hunnit" säga allt, trots att du haft år på dig..
Jag vet att jag hade gjort det, förlåt.